Jag satt på tåget påväg till Malmö för en ny spelvecka. Jag hade nyligen haft premiär på en väldigt påkostad extra allt musikal en sån där med gigantisk budget trettio personer i ensemblen och en hel symfoniorkester i diket. Ett storslaget maskineri där vartenda hårstrå på kroppen reste sig av kraften i finalens storslagna slut ackord. Någonstans i uppstarten av repetitionsarbetet på denna musikal hade jag tackat ja till att medverka i ett litet sommarteater projekt utan att egentligen ha någon större koll på vad jag hade tackat ja till.
Laddad med kaffe i pappersmugg och inplastad chokladboll signerad SJ fällde jag upp datorn med partituret och stoppade in lurarna i öronen för att för första gången lyssna igenom materialet. Efter tjugo minuter kände jag ett stort behov av en paus.
Detta var något helt annat än jag förväntat mig, all denna text som kastades mellan de olika karaktärerna tonsatta med inte helt självklara melodier gjorde mig matt och jag kände att jag inte förstod någonting överhuvudtaget. Resten av resan ägnade jag åt att lyssna på ett legendariskt sommarprat.
Påväg tillbaka till Stockholm efter spelhelgen har jag bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och fäller på nytt upp datorn och sätter på mig lurarna. Denna gång är kaffet och chokladbollen utbytta mot en vinflaska i miniatyr och svindyra jordnötter. Två timmar senare har jag skrattat åt de snabba ordväxlingarna, satt jordnötter i halsen då ord som normalt inte förekommer i musikdramatiska pjäser kastats rakt i mitt ansikte. Njutit av en av de vackraste ballader jag nånsin hört och funnit spår av mig själv i samtliga karaktärer. Jag tar av mig lurarna och inser att jag precis upplevt något fantastiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag känner förutom att jag känner väldigt mycket, överväldigande mycket.
Generad över att jag skrattat åt sånt som jag inte borde skratta åt, äcklad över karaktärernas apatiska beteende och förbannad på mig själv för att jag inte gick och upplevde pjäsen live den gång jag hade möjligheten. Hur är det möjligt att lyssna till ett genomkomponerat verk och ändå uppleva det som en talpjäs?
Efter många tågresor Malmö - Stockholm tur/retur inleddes repetitionsarbetet. Sen kom sommaren då jag fick förmånen att tillsammans med underbara kollegor framföra ett helt fantastiskt verk och med dem dela en av mina roligaste sceniska upplevelser.
Niklas Löjdmark Chressman (koreograf &. rollen som Olle)
