Tankar om pjäsen:

Frida Bergh:

"Grattis stockholmare!
Det här är allra första gången ”Min vän Fascisten” sätts upp på en Stockholmsscen och jag är så stolt och glad att få dela den upplevelsen med er."

Det är tredje gången jag arbetar med detta verk. De två första gångerna på scen som skådespelare och denna gång som regissör. Det är en av de mest välskrivna och unika pjäser jag kommit i kontakt med. Varje ord är valt med omsorg och musikaliskt täcker den in i princip hela 1900-talets populärmusik. Och den är helt genomkomponerad. Bara en sån sak.

Pjäsen tar avstamp i folkhemmets Sverige. Den Astrid-Lindgrenska idyllen. Den börjar med Lisa, Anna, Britta, Olle, Bosse och Lasse. Barnen ifrån Bullerbyn. Folkhemmets barn.

När vi möter dem i pjäsen på deras årliga kräftskiva är de medelålders och mycket har hänt. Lilla Kerstin är inte med. Hon ligger på behandlingshem. Bosse är inte heller närvarande, utan i stället har Britta med sig hennes och Bosses gemensamme son Bosse jr. Eller BJ.

Gänget som en gång ”nästan lekte ihjäl sej” tillsammans, som var de bästa av vänner, har vuxit isär. Politiskt står de i rak motsats till varandra och trots att de försöker återskapa barndomens gemytliga gemenskap faller de snabbt in i meningslöst politiskt käbbel och maskerna faller allt eftersom kvällen fortskrider. När en främling dyker upp och vill dela deras festlighet ställs allt på sin spets.

”Min vän Fascisten” är en komplex pjäs. Liksom livet ju är komplext. Vi lever i en tid som förändras snabbt och ibland är det svårt att hänga med. Pjäsen ger inga direkta svar, men den öppnar upp för frågor. Samtal.

Mitt starkaste minne av pjäsen när jag spelade i uruppförandet i Malmö, är just samtalen efteråt. Publik i alla åldrar som gick på restaurang och tog ett glas. Pratade. Lustfyllda, kreativa, roliga diskussioner om stora frågor. Pretentiösa frågor. Frågor som tillhör oss alla. Frågor om hur vi ska leva tillsammans. Hur vi ska gå tillväga för att skapa ett samhälle där människor är trygga och samtidigt tillåts växa. Frågor om demokrati.

Jag tänkte avsluta med att citera Fridolf ur pjäsen.

”Alla människor är födda fria
Främling som vän
Alla människor har samma värde
Kvinnor som män
Det spelar ingen roll var familjen bor
Det spelar ingen roll vad föräldrarna tror
Det spelar ingen roll vem du vill va eller bli
Varje mänska’ föds fri.”

Generationer på generationer har givit sina liv för att vi ska kunna ha kvar den friheten. Jag tror på det fria samtalet som ett led i att kunna förvalta den rätten, och jag tror på konstens möjlighet att röra om tankarna i våra huvuden. Så vi blir lite mindre tvärsäkra. Lite bättre på att förstå våra meningsmotståndare och enligt min mening en liten aning klokare.

Varmt välkomna. Och länge leva vår demokrati och det fria, öppna samtalet.
Frida Bergh
Regissör

Niklas Löjdmark Chressman:

"Jag tar av mig lurarna och inser att jag precis upplevt något fantastiskt."

Jag satt på tåget påväg till Malmö för en ny spelvecka. Jag hade nyligen haft premiär på en väldigt påkostad extra allt musikal en sån där med gigantisk budget trettio personer i ensemblen och en hel symfoniorkester i diket. Ett storslaget maskineri där vartenda hårstrå på kroppen reste sig av kraften i finalens storslagna slut ackord.  Någonstans i uppstarten av repetitionsarbetet på denna musikal hade jag tackat ja till att medverka i ett litet sommarteater projekt utan att egentligen ha någon större koll på vad jag hade tackat ja till.

Laddad med kaffe i pappersmugg och inplastad chokladboll signerad SJ fällde jag upp datorn med partituret och stoppade in lurarna i öronen för att för första gången lyssna igenom materialet. Efter tjugo minuter kände jag ett stort behov av en paus.

Detta var något helt annat än jag förväntat mig, all denna text som kastades mellan de olika karaktärerna tonsatta med inte helt självklara melodier gjorde mig matt och jag kände att jag inte förstod någonting överhuvudtaget. Resten av resan ägnade jag åt att lyssna på ett legendariskt sommarprat.  

Påväg tillbaka till Stockholm efter spelhelgen har jag bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och fäller på nytt upp datorn och sätter på mig lurarna. Denna gång är kaffet och chokladbollen utbytta mot en vinflaska i miniatyr och svindyra jordnötter. Två timmar senare har jag skrattat åt de snabba ordväxlingarna, satt jordnötter i halsen då ord som normalt inte förekommer i musikdramatiska pjäser kastats rakt i mitt ansikte. Njutit av en av de vackraste ballader jag nånsin hört och funnit spår av mig själv i samtliga karaktärer. Jag tar av mig lurarna och inser att jag precis upplevt något fantastiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag känner förutom att jag känner väldigt mycket, överväldigande mycket.

Generad över att jag skrattat åt sånt som jag inte borde skratta åt, äcklad över karaktärernas apatiska beteende och förbannad på mig själv för att jag inte gick och upplevde pjäsen live den gång jag hade möjligheten. Hur är det möjligt att lyssna till ett genomkomponerat verk och ändå uppleva det som en talpjäs?

Efter många tågresor Malmö - Stockholm tur/retur inleddes repetitionsarbetet. Sen kom sommaren då jag fick förmånen att tillsammans med underbara kollegor framföra ett helt fantastiskt verk och med dem dela en av mina roligaste sceniska upplevelser.
Niklas Löjdmark Chressman (koreograf &. rollen som Olle)

Frida Bergh - regissör, Reuben Sallmander i rollen som Fascisten

Reuben Sallmander:

“Att få göra musikal igen känns fantastiskt, speciellt i dessa tider då allt annat ställs in. Sist var det Mamma Mia och det var inte igår. Min vän Fascisten är intelligent skriven, genomkomponerad, politisk, aktuell och underhållande. Det här kommer att bli spännande och utmanande!"